Satt och kollade igenom massa bilder på facebook och så sa det bara "poff" så poppade det upp en massa i mitt huvud som jag saknar.

Framförallt saknar jag min älskade pappa väldigt mycket. Tanken att aldrig någonsin få träffa honom eller prata med honom igen gör ont.

Jag saknar mitt jobb och mina fina kollegor. Linda, Zerina, Benisa, Soso och alla andra. Önskar att allt bara kunde bli som det var innan pappa blev sjuk och jag knappt var närvarande på jobb längre. Nu vill jag bara återgå till det normala.

Jag saknar Hanna otroligt mycket, har inte träffat henne på en månad!

Jag saknar Tjolanta som tusan, jag saknar att kunna GÅ hem till henne på 5 min och sitta och kedjeröka och snacka skit om våra idiotiska pojkvänner.

Jag saknar min vovve som jag träffar allt mer sällan nu. Dessutom börjar hon bli gammal och det märks även på hennes hälsa.. hon är trött och hängig och vill typ ingenting längre. Det innebär att hon inte kommer finnas hos oss särskilt länge till.

Jag saknar min bror och hans rätta jag. Han har inte varit sig själv på väldigt länge och jag är rädd att han kanske aldrig blir sig själv igen. Förr hade jag en bror som jag snackade med varje dag och som jag kunde berätta allt för. Nu gör vi inget annat än och tjafsar om skitsaker och pratar kanske en gång i veckan.
(jag har 2 bröder, nämner dock inte vem av dem jag talar om)

Det enda som egentligen fortfarande är som det ska är förhållandet med min sambo. Finare människa får man leta efter! Jag är så otroligt tacksam över att ha honom i mitt liv, och jag skulle aldrig någonsin byta bort honom mot någonting i hela världen.

Jisses, värst vad sentimentala vi blev nu då. Men kan avsluta med att säga att jag längtar som fan till vår födelsedagsfest så att jag får träffa alla fina människor på en och samma gång! Bättre än så blir det fan inte :)

Puss & Kram!