Sådär ja. Då är jag på dag 7 nu då. Känns fortfarande overkligt att jag är en ickerökare nu.

Sambon höll tyvärr inte måttet men det gör mig ingenting. Han ska sluta när han är redo. Vi har alltid hållt rökningen i köket och jag sa till honom att det var helt okej att han rökte i köket sålänge han höll sig under fläkten. Känns bra att det inte stör mig, det bevisar ju bara hur stark jag är :)

 

Snackade med min sambo om rökningen innan idag. Han frågade mig hur jag mådde och hur det kändes att vara rökfri. Han är djupt imponerad av att jag hållt mig såhär länge och det är verkligen jag med.

Som sagt så är det fortfarande overkligt.. jag sa att jag tyckte det kändes skumt att uttala orden "Jag röker inte". Jag skrattade och jag fick ett leende som gick från öra till öra. Så konstigt men fantastiskt det känns att kunna uttala de orden. "Jag röker inte!".

 

Men samtidigt så känner jag mig lite sorgsen. Jag vet inte om ni kan relatera till hur jag känner, men det känns lite som att en del av mig har försvunnit. I och med att rökningen har blivit till en "umgänges-sak" och en vana så känns det som att jag tagit bort en del av mig själv. Visserligen en dålig del, men dock, en del av mig själv som inte längre finns kvar. Det typiska beteendet som att t.ex tända en cigg när jag pratar i telefon = borta.

"Efter-maten-ciggen" = borta. Jag bara känner mig så sjukt rastlös. Så om jag inte längre ska röka vid mina "speciella tidpunkter", vad ska jag då göra istället?

 

Det är säkert bara en fas jag är inne i nu. Jag antar att det går över. Jag hoppas det iaf.

 

Godnatt allihop, nu ska jag sysselsätta mig på Tradera en stund, sen nanna!