Det är snart jul och jag tänker på dig och att vi fick vår sista jul tillsammans. Det har gått snart 8 månader och jag förstår fortfarande inte att det verkligen har hänt. Många gånger har jag kommit på mig själv med att vilja ringa dig när jag sett "pappa" i listan i telefonboken. 
Jobbet ligger över gatan från där du bodde och det hade varit så jäkla enkelt att bara komma förbi en snabb runda efter jobb bara för att jag kunde.

Jag försöker vara stark varenda dag, men ibland rinner bägaren över. Men jag antar att vi inte kom till på denna jord för att vi skulle glida fram genom livet på ett bananskal. 

Ju hårdare vi faller, desto starkare reser vi oss.

Eller?

Jag lever, och du lever inom mig. <3