Var det inte det här jag ville?
Jag har aktivt deltagit för att skapa det här livet. Varför ser jag inte mig själv i det längre?

Det enda som kändes mer omöjligt än att stanna, var att lämna det. Jag ville inte såra någon. Jag ville bara smita ut genom fönstret och inte sluta fly förrän jag nådde Grönland. Istället fattade jag ett beslut. Jag skulle be. Till Gud. Och det var något som verkligen var främmande.

"Hallå, Gud? Trevligt att äntligen träffas. Förlåt att jag aldrig har pratat med dig på tu man hand förut men jag hoppas att jag visat min ofantliga tacksamhet för allt du gett mig. Jag har stora problem. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag behöver ett svar."

Men jag fick inget svar. Istället var jag tvungen att gräva djupt inom mig och hitta svaret där istället och verkligen rannsaka mig själv.
Det hjälpte lite grann och gav mig lite klarhet, men det var inte alls vad jag hade väntat mig.
Nu är allting borta. Som totalt bortblåst.

Jag verkligen hatar att inte veta vad som kommer hända. I'm scared shitless.

Am i supposed to be happy? All I ever wanted, it comes with a price.

 

Jag hatar att blogga. Att vända ut och in på mig själv och blotta mig helt. Men ibland så bara måste man ventilera.
Men varje gång jag sätter mig för att skriva så är skallen så full av skit så jag inte vet var jag ska börja. Men på något sätt lyckas jag få ner några rader, och precis när jag ska publicera inlägget så raderar jag allt av rädsla att folk ska se rakt in i mitt hjärta. Det har väl alltid varit en av mina sämre egenskaper, att inte våga släppa in folk.

Jag vet själv hur mycket jag hatar att läsa om folks patetiska, deprimerade liv och nu sitter jag här och skriver ner exakt samma skit och vet att folk kommer hata mig för det. Men det är okej. För jag har kommit till en punkt där jag helt enkelt inte orkar bry mig mer.

Just nu känns livet alldeles för jävla tungt för att ens behöva tänka på att behaga ANDRA. Att behöva tänka mig för innan jag öppnar truten gör mig bara ännu mer trött.

Jag är totalt utmattad.
Jag orkar inte mer.

Nu ska jag fortsätta med det jag höll på med: INTE ETT JÄVLA SKIT!

Kom nyss på att jag inte ens skrev NÅGOT alls om vad det egentligen handlade om?
Där ser man. Man kan ventilera utan att avslöja! Good shit!

Good night, fuckers <3

 

 

Vet inte varför jag saknar dig så oerhört mycket just nu, men jag antar att det är denna tiden på året när man blir påmind om att man ska vara tillsammans med sin familj, och du inte längre finns här.

Jag har inte ens hälsat på dig en enda gång sedan begravningen och jag mår som ett rövhål när jag tänker på det.

 

Detta suger riktigt hårt.


Everybody hurts some days, It's okay to be afraid.
Everybody hurts, everybody screams, everybody feels this way and it's okay.