Satt och kollade igenom massa bilder på facebook och så sa det bara "poff" så poppade det upp en massa i mitt huvud som jag saknar.

Framförallt saknar jag min älskade pappa väldigt mycket. Tanken att aldrig någonsin få träffa honom eller prata med honom igen gör ont.

Jag saknar mitt jobb och mina fina kollegor. Linda, Zerina, Benisa, Soso och alla andra. Önskar att allt bara kunde bli som det var innan pappa blev sjuk och jag knappt var närvarande på jobb längre. Nu vill jag bara återgå till det normala.

Jag saknar Hanna otroligt mycket, har inte träffat henne på en månad!

Jag saknar Tjolanta som tusan, jag saknar att kunna GÅ hem till henne på 5 min och sitta och kedjeröka och snacka skit om våra idiotiska pojkvänner.

Jag saknar min vovve som jag träffar allt mer sällan nu. Dessutom börjar hon bli gammal och det märks även på hennes hälsa.. hon är trött och hängig och vill typ ingenting längre. Det innebär att hon inte kommer finnas hos oss särskilt länge till.

Jag saknar min bror och hans rätta jag. Han har inte varit sig själv på väldigt länge och jag är rädd att han kanske aldrig blir sig själv igen. Förr hade jag en bror som jag snackade med varje dag och som jag kunde berätta allt för. Nu gör vi inget annat än och tjafsar om skitsaker och pratar kanske en gång i veckan.
(jag har 2 bröder, nämner dock inte vem av dem jag talar om)

Det enda som egentligen fortfarande är som det ska är förhållandet med min sambo. Finare människa får man leta efter! Jag är så otroligt tacksam över att ha honom i mitt liv, och jag skulle aldrig någonsin byta bort honom mot någonting i hela världen.

Jisses, värst vad sentimentala vi blev nu då. Men kan avsluta med att säga att jag längtar som fan till vår födelsedagsfest så att jag får träffa alla fina människor på en och samma gång! Bättre än så blir det fan inte :)

Puss & Kram!

Imorgon är det pappas begravning och av någon anledning känns det inte ett dugg jobbigt. Snarare tvärtom så längtar jag efter att få "träffa" honom igen.

Tänk att det redan har gått 2 veckor.. känns som det hände igår. Fortfarande lika overkligt.

Det som svider mest är att se hans namn i telefonboken i mobilen och att inte kunna ringa och höra att någon lyfter luren i andra änden.


Har bestämt mig för vilken låt jag ska köra på begravningen i alla fall, och det blir Ozzy Osbourne - Mama, I'm Coming Home. Han älskade rock, och framförallt Ozzy. Dessutom har han länge saknat sin mamma som är i himlen, så det känns ganska givet att det blir den låten.

Sen ska min kompis sjunga Sonja Aldén - Till en ängel.
Helt enkelt för att den är så vacker och passande! :)


Kan hända att jag försvinner härifrån lite, men ni som känner mig vet var jag finns om jag inte dyker upp på bloggen på ett tag!


Puss! <3

Idag var det kalas för Hegges svåger & systerson i Svedala. Käkade lite gott och sen fick vi dra hemåt för att lämna iväg våran Berit (bilen) till Mille som ska plåstra om henne imorgon bitti! <3 Snart är hon riktigt kry igen så då kan man andas ut.. hehe.

Har nyss fixat ett evenemang på fb för vår födelsedagsfest.. 25 pers inbjudna. Kul! Visst, vi bor inte i ettan längre där vi haft fest 3 år i rad där det ändå gick förvånansvärt bra för att vara på 30 kvm :p Men nu bor vi i en 2:a på 67 kvm och det är ju dubbelt så stort, men känns fortfarande inte tillräckligt stort för 25 pers! Men det går nog bra ändå :) Förhoppningsvis!

Nu ska jag hoppa i bingen och försöka få lite sömn. Grannarna har party för full rulle, även ute i trapphuset, så vi får väl se hur det blir med den saken. Men det har varit lugnt och skönt sedan oktober när vi flyttade in så jag klagar inte :)


Puss & Kram!

Så sjukt imponerande kille! Dog lite inombords när jag såg denna :O

Jobbade idag och det kändes ändå helt okej. I början var det lite jobbigt men det släppte lite grann faktiskt så det var skönt att komma igång igen!

Time for bed. Tänkte faktiskt försöka ta mig till jobb imorgon och gå tillbaka till mitt vanliga liv igen. Det är planen iaf. Får väl egentligen se hur jag känner imorgon när jag vaknat, om jag känner mig redo eller ej. Men det är väl lite det jag är rädd för, att känna efter. Frågan är ju om jag nånsin kommer känna mig redo igen. Men det måste jag.. såhär kan jag ju inte hålla på hur länge som helst.

Första dagen var värst. Då gjorde jag inget annat än grät. Men veckan som har gått har varit mest dimmig faktiskt. Tänker mycket på honom, men dagarna har bara passerat förbi sådär utan att jag märkt det. Tror inte att jag hunnit tänka efter särskilt mycket på vad det var som egentligen hände. Hur det hände. Och framför allt varför det hände. Men den frågan kan jag ställa mig om och om igen hundratals gånger om dagen utan att få ett bra svar. Man säger ju att det inte finns några dumma frågor, bara dumma svar. Och det stämmer nog för jag kommer fan inte på något bra svar på detta faktiskt..

Antar att jag aldrig kommer få veta.

Anledningen till att jag är lite skraj för att gå tillbaka till jobb är för att jag inte vet hur jag ska bete mig längre. Men det är inte bara för jobbet jag känner så, så känner jag med allt och alla nu. Men speciellt mina arbetskamrater har varit ett jättestort stöd. Flera gånger om dagen pratade jag med min faster angående sjukhuset, läkarna och pappa. Jag bröt ihop både inför folk och ensam, för att jag var så rädd för att förlora min pappa. Men nu när det har hänt så fattar jag knappt att det är sant. Det är 10 dagar sedan och jag fattar det fortfarande inte.
Jag kan upprepa "pappa är död" i huvudet, och även säga det högt flera gånger, men det säger mig ingenting. Det känns liksom inte som att det är sant. Frågan är när jag ska fatta det, även om jag redan vet det. Men när ska jag fatta på riktigt? Jag är så jävla totalt nollad i skallen och jag känner att jag bara pladdrar på som en idiot utan att ens tänka när jag skriver. Jag skriver bokstavligen talat bara ner exakt allt som finns i huvudet nu.

Men nu sätter vi punkt på detta för idag! Ska synka min spotifylista till telefonen så jag har lite musik att lyssna på imorgon på tåget, sen är det nannedags.

Hej, hej, hemskt mycket hej.
Innan jag somnade var jag ju tvungen att skriva ett inlägg till ju..  bara ett litet :)
Det kan vara farligt att blogga ibland när man är rastlös eller har mycket i skallen, för man märker hur insnöad man kan bli i bloggen emellanåt. Inte för att det på något vis har skadat mig förr.. vad jag vet :P

Det blev en åktur till Center Syd idag med mannen min. Tycker det stället är helt värdelöst egentligen.. helt tomt på folk och affärerna stänger ner en efter en. Ingen som blir långvarig där direkt. Men det är nära oss, så det är väl egentligen det enda som är bra för vår del. Slipper köra hela vägen till Malmö.

Men det blev lite småsaker som följde med hem i alla fall, så jag är nöjd! :) Bland annat varsin ny parfym, då både min Ralph & DKNY är slut :(

Det blev en tripp till svärmor för påskmiddag idag trots att vi egentligen skulle stannat hemma. Men jag är glad att det blev av, för trevligt hade vi! Vi fick t.o.m påskägg. Inte alls dumt!

Och lilla fröken Maja fick en inbakad fläta av mig. Hundra år sedan jag gjorde det på någon, men det blev ju inte helt katastrof trots allt! :)

Har nyss sett filmen "One day" och måste säga att den var riktigt bra. Mycket bättre än vad jag förväntade mig.
Efter att nyligen ha förlorat min pappa, och nu efter att ha sett denna filmen, så har jag verkligen fått en helt ny syn på livet. Man ska aldrig ta något för givet och man ska vara jäkligt rädd om det man har. Man vet aldrig vad som händer imorgon, jag kanske inte ens är kvar här då. You never know.

Ta vara på din tid och lev varje dag som om det vore din sista. Det låter så kliché, men det är så sant!

Det finns mycket jag hade velat säga till min pappa som jag aldrig kommer få chansen att göra för att jag skjöt upp på saker hela tiden. Man kan ju säga att jag lärt mig av mitt misstag.
Från och med nu ska jag se till att göra det jag verkligen vill göra, med de människor jag älskar!

Börjar dagen med att upptäcka att min iphoneladdare har gått i pension. Helt från ingenstans har den plötsligt valt att sluta fungera.. där är nog inte ett enda jack i sladden, den ser fortfarande ut som ny efter ett halvår, men är nu helt kaputt :( Fan också.. men det är iaf tur att Hegge också har en! :)

Visste ni att man inte kan betala räkningar/sätta in pengar på banken längre? Förjävligt. Av vilken anledning bestämmer sig en BANK för att sluta ta emot pengar?? De har en insättningsautomat dock, men den är ju också totalt värdelös. Man får bara sätta in max 10.000 kr under en veckoperiod. Så låt säga att man har 100.000 kr, då tar det dig 10 veckor att få in allt på ett konto. Så jävla sjukt.

Har gjort en totalrenovering på bloggen med lite (mycket) hjälp av min kära sambo Henrik. Känns som det var på tiden! Skulle behövt en totalrenovering av mig själv också tycker jag..

Jag ville göra om bloggen för att få tillbaka suget efter att blogga, vilket vanligtvis brukar fungera, men nu när jag är klar så vet jag ändå inte vad jag vill ha sagt. Det enda jag har i skallen är pappa. Och det känns lite som att jag sviker honom om jag börjar skriva om mina dagar i vanlig ordning där jag berättar om samma skit som alla andra bloggare. Kärlek, drama, jobb, träning, mode, shopping och allt annat mög.

Men jag kan berätta att jag faktiskt var i stan idag och kikade i affärer! Var inne på H&M och köpte en ny mascara då den jag hade var snustorr. Sen köpte jag även ett hårspänne med en stor svart ros som jag tänkte ha på begravningen. Dock har jag inte funderat ut vad jag ska ha på kroppen. Bara huvudet än så länge.

Men men, nu ska denna damen hoppa i säng! Ska skaffa mig lite välbehövlig sömn :)

Puss puss!

Har varit på begravningsbyrån idag och fått ett datum för när begravningen kommer äga rum. Känns skönt.

Östra Kyrkogården, Tis 17 april kl: 15.00.

På lördag kommer pappas dödsannons finnas i sydsvenskan, det lär nog vara första gången jag köper en tidning :)

Sitter och lyssnar igenom lite låtar man kan ha på begravningen och har bestämt mig för Sonja Aldén - Till En Ängel & Secret Garden - You Raise Me Up.
Om någon har bra tips på låtar man kan ha med så skriv gärna här eller på fb! (ni som är vän med mig på fb).


Livet känns tungt och allting är i svartvitt.. hade aldrig kunnat ana att det skulle kännas såhär att förlora sin pappa. Alla andra motgångar jag haft i livet känns som en bagatell i jämförelse med detta. Det är så att jag skäms över att ens ha gnällt över småsaker förr.

Samtidigt som jag vill gå tillbaka till jobbet och fortsätta leva som vanligt igen så är jag rädd.. rädd för att få ett nervsammanbrott i ett telefonsamtal eller att jag exploderar på fel plats på fel tidpunkt och på fel människor. Och samtidigt som det är skönt att vara ensam så att jag kan tänka & gråta hur mycket jag vill, så känns det jobbigt att vara ensam. Ingenting går ihop. I ena stunden så glömmer jag bort vad som hänt och kan t.o.m trycka fram ett leende och ett skratt, i nästa stund så blir jag påmind om pappa igen. All musik jag lyssnar på påminner om honom.. oavsett vad låten handlar om så lyckas jag höra en text som får mig att tänka på honom. Jag kommer nog alltid att leta efter de små puzzelbitarna av honom...

Lyckligtvis så får jag fina & glada minnen av honom i huvudet när jag tänker på honom. Tänker knappt på den sista veckan på IVA & Hospice när han var riktigt sjuk. Det var då det nog var som jobbigast för honom.. och även för oss andra. Men han var vacker även då! ♥